Motgång på motgång på motgång..
De löser sig i slutet men de är jobbiga motgångar så att lösningarna som jag vet finns spelar ingen roll..
motgången väger så mycket tyngre och dess bittra smak kan inte krossas av lösningens sötma. Eftersmaken är stark i form av förlorade krafter..krafter som inte hinner laddas förrän nästa motgång kommer..
Så känner jag! En motgång..den löser sig..andra motgången..den löser sig..tredje motgången..den löser sig..
Men där står jag och hela tiden försöker hålla ut i väntan på lösning samtidigt som krafter försvinner med tiden. Krafter som inte hinner fyllas på då nästa motgång kommer fort.
Imorgon åker min taxi 05.00 och ska ta mig till stationen för en resa mot Göteborg.
Lättnad att träffa familjen och släkten trots att samlingen inte är av en glädjeskäl utan av sorg.
Imorgon samlas vi alla för dig morfar, vi ska minnas dina dagar din doft och ditt skratt
Och jag ska besöka dig med ett ljus som ska vila vid din gravsten
Vill bara gräva ett hål..
Vill bara gräva ett hål och ligga där länge i mörkret utan något ljud och utan något ljus.
Bara ligga där för mig själv utan att veta om det är dag eller kväll, natt eller morgon.
Vad skönt det hade varit att bara försvinna ett tag för att sen komma tillbaka med nya krafter..
Hade inte varit människa om jag ständigt sprang runt glad, ivrig och full av energi.
Alla hamnar vi i perioder då vi inte springer runt och ler, då vi är slappa och tomma på kraft.
Nu är det min tur..att gräva ett hål..
Men som vanligt ligger jag inte där länge utan skyndar mig upp och trycker bort tankarna bland alla andra tankar jag tryckt bort istället för att tänka igenom varför..undra hur länge min borträgningsförmåga håller innan den börjar spricka..
När ni sover..
När ni gott folk sover djupt sitter juriststudenten och förbannar era kroppar och själar.
Ni förstår, juriststudenten sitter uppe för att i ljuvt omedvetande utvecklas till den gnälliga, plågande figur den en dag kommer bli. Eller till den goda och harmoniska medarbetaren..vem vet..
Men ligg skönt ni under era täcken.
Nej jag är inte bitter att jag sitter här 2 på natten och läser arbetsrätt och annat som skiner oexicterande rättvisa. Inte alls bitter..inte alls..
Men skådar ni noga mitt paragrafyllda skrivbord ser ni de som håller
modet uppe kvällar som dessa. Vad annars om inte denna underbara
bok med citat citerade av barn som skänker mig goda skratt..
tack Mark Levengood
Drömmar kan krossas säger enbart den olärda
Jag hade som barn olika tankar på vad jag ville bli som vuxen. Det var en periodgrej..beroende på vilken period i mitt liv jag befann mig i så fann jag mig, i min tro, ett passande framtida yrke.
Bibliotekarie var något jag kände var det rätt en längre tid när jag var ca 6 år (men otroligt bestämd 6 åring). Men det tröttnade jag på efter att ha tvingat min bror att låna böcker av mig (böcker som förövrigt var hans) och sen lämna dem medan jag stod i "disken". Om och om fick han komma med de 13 böckerna vi hade för att låna dem och sen lämna dem..och där stod jag glad och välkommnade han bakom min "disk".
Men efter ett X antal månader med denna jobbrutin tappade jag lusten att bli bibliotekarie..
Men det jag har starkast minnet av var när jag som barn ofta satt och tittade på amerikanska filmer där en vacker kvinna i kostym gick runt i rättssalen med höga klackskor som slog med varje steg hon tog mot marmorgolvet och gav ett mäktigt ekande ljud. Så ville jag också låta när jag gick runt. Snart visste jag att vill jag ha sådana klackskor så ska jag vara i en sal som hon var i och jag band ihop hennes yrke med skorna. Advokat blev mitt mål!
Med tiden när jag växte ifrån det yttliga och kom upp i åldern höll jag ändå fortfarande starkt vid drömmen om att bli advokat. Nu var det inte ljudet av klackskorna som lockade utan tanken att få jobba och ägna sitt liv åt det som nu man märkte att man älskade, lagar och kampen för att andra ska få sin röst hörd! När jag med åren upptäckte att dikskriminering, våld och andra skamlösa beteenden exicterar visste jag att detta var rätt för mig.
Jag fick som svar då jag sa att advokat var mitt mål en klapp på axel och orden om att jag kanske borde tänka om. Men jag hade ett mål. Bara ett mål och tänkte inte på vad jag skulle göra om detta ej nåddes. För målet skulle nås!
Här sitter jag nu som juriststudent..tack för stödet ni som trodde men även ni som inte trodde..
Förblinda inte er själva
Efter många lugnande ord från din mor som ber om att du inte ska gnälla sätter du dig och äter frukosten hon lagt upp. Du rör lite i filen och kastar smörgåsen med det enligt dig torra brödet.
Du drar på de nya skorna, kastar skolväskan över ryggen och ropar högt så alla hör att detta är sista gången du går till skolan. Bussen väntar och du beger dig mot "helvetet".
Dethär är ditt liv, mitt liv och alla andra bortsämda idioters liv!
Vi som vet men inte vill veta hur folk runt Sveriges skyddande murar bor, lever och andas..
vi som inte bryr oss.
Pojken är 13 år. Han offrar sitt liv för att kunna sova skönt en natt. Han offrar sitt liv för att kunna få äta en bit torrt bröd, ha något på fötterna och gå i skolan. Han offrar sitt liv för det du inte uppskattar.
Om han faller i gruvan dör han..han dör och blir en i mängden bland miljontals andra 13 årigar.
Men om du faller dör du inte..du dör inte för du kommer aldrig att falla..inte i äkligt bortskämda Sverige..
Du, jag och alla vi är en skam!
En otrolig skam!
Att ge?
Dendär som ler åt dig varje gång du går förbi. Dendär som drar ett skämt för att lätta på stämningen eller dendär som ger dig en blick med lovorden att dina problem inte är några problem..
Vem är dendär..
Dendär är den som inom sig bär på historier och berättelser inga öron förstår.
Dendär som har inom sig mycket som förblir en del av själen utan att yttra sig.
Dendär som hört och upplevt förluster som ingen under sin livsstil hör och upplevt.
Men ta dig tid att be dendär öppna sin livsbok..
Ta dig tid att be dendär berätta historier inga öron vill höra..
Ta dig tid att låta dendär öppna sig i din famn..
Vi suger åt oss av all hjälp, kärlek och uppmärksamhet vi får.
Men ger vi någonting tillbaka?
Ger vi dendär någonting tillbaka..dendär som jämt finns där..?
Tankeställare..
Samtal med mor..
Varje dag samtalar mor och jag i telefon ett x antal gånger.Vi pratar om allt som man brukar prata om i ett hem i en familj. Vi har trots avståndet mellan oss skapat ett kontaktnät som får mig att känna mig hemma trots att jag är borta. Eller inte riktigt hemma men nästa..det är en iaf en någorlunda känsla av att jag är där trots att många faktorer saknas för att det ska kännas att jag verkligen är där till 100..
Men vet att mor försöker berätta minsta detalj för att känslan av främlinghet inte slår mig som en käftsmäll.
Idag ringde jag min mor för att med förtvivlan och förvåning berätta att jag först nu förståt att det faktist enbart gått en vecka på denna termin trots känslan av en evighet! Ekonomisk rätt som jag ska skänka min själ till detta år, är en pina då ekonomi är något jag trodde jag skulle slippa när jag valde en väg som juriststudent. Men ack vad fel jag hade då jag nu sitter med högar av kalkylräntor, årsredovisningar och siffror av ett antal jag aldrig i hela mitt 20 åriga liv behövt skriva.
Men efter att ha lagt på vårat sista samtal för dagen, lutat huvudet mot väggen och stirrat ut så insåg jag något som gjorde mig varm. Min mor är en visdomens kvinna! Och hennes styrka har hon skänkt till mig i en lagom stor dos. Jag insåg att mor är en kvinna som trots att hon blev släpad ut från sitt hus, trots att hon gick över lik på krigsflykten och trots att hon fick börja om i det nya landet Sverige så är hon stark, otroligt stark!
Vi ger varandra styrka..jag och mor..
Bränn lite krut gott folk!
Men att sedan runt denna livsstil ha en ånga av ångest är jobbigt. Ångest som skriker att man inte ska titta på TV utan borde plugga, inte vara ute för man borde plugga. Borde tänker jag och borde är ett begrepp som lätt är att glömma. Men sanningen är den att det rätta begreppet är måste.
Jag måste plugga och inte bara borde.
De som säger att inget är ett måste kan i min mening gå och gömma sig eller en enklare lösning, vara tysta.
Visst, man är ju inte tvungen att göra något. Frihet har vi ju alla över oss själva och våra handlingar.
Men hur hänger denna teori, att inget är måste, ihop med det verkliga livet egentligen?!
Jag kan ju inte sitta och vid varje viktigt steg säga att njaa varför ska jag ta detta steg, inget är ju ett måste.
Jag kan ju inte heller varje gång jag är osäker och rädd över något inte göra det för att inget är ett måste.
Vårt land tänker för mycket på att man ska ta livet som det är.
Varför planera? Varför stressa? Varför oroa sig? Varför känna måsten?
I ärlighetens namn mina vänner, ta tag i livet och tvinga er att göra det som ska göras.
Stressa, planera ert liv och oroa er över eventuella konsekvenser så ni inte kan somna om nätterna.
Men kom ihåg att för mycket av allt blir tillslut något dåligt.
Så va logiska och låt inte vardagen ta över ert liv.
Finn en balans men den ska inte vara slapp!
Gamla rutiner återupptas
Åter i Örebro, åter i livet som skapades för ett år sedan och åter i studiernas tidvis amoniakfyllda bubbla.
Nu har jag satt på mig de trångsynta juridiska glasögonen som förminskar mina vyer till mikroskopiska då jag lär mig allt som är olagligt och fel. Det lagliga pratar vi inte om, i vår blå bibel står ju enbart det felaktiga.
Och för att uppdatera alla olagligheter som ej får exictera i riket köpte jag mig idag en bok av senaste upplaga som krävt halva regnskogarnas träd för att skapas..
Sveriges Rikes Lag 2008
Tillbaka med små steg..
Han var stommarna som höll upp min värld och när de försvan föll jag ihop likt stommarna som håller upp ett hus och utan dessa faller taket. Ett tak som skyddar mot regn, oväder och kryp. Nu föll jag utan något som lägre skyddade mig mot ondska, sorg och olägenheter..
I sorgen slår en både känslor och sanna faktorer. De måste man skilja på har jag nu kommit till insikt med.
Sorgen har förmågan att få en att känna att allt man aldrig kommer klara av livet längre.
Sorgen har även förmågan att få en att känna att inget är värt något just nu.
Jag kännde båda dessa i min sorg, jag kommer inte klara mig längre och inget är värt något just nu..och det senare nämnda är det sanna. Jag klarar mig, ni ser jag sitter här nu och klarat mig. Vi klarar oss alla alltid! Trots att känslan anger motsatsen. Men inget var värt något just då. Inget var värt något utan enbart sörjningen gav det man behövde. Allt omkring var inget jämfört med att få sörja och vara med sina nära.
Under denna tid var sorgen något som tryckte mig till botten och jag mådde obeskrivligt dåligt.
Men jag förstod snart att det som skänker oss sorg skänker oss även glädje!
Vi i min släkt gick igenom ett test där sorgen skulle bryta våra band, dock visade den hur starka band vi egentligen har. Vi grät tillsammans, vi åt tillsammans, vi lämnade aldrig varandra och vi skänkte varandra blickar som sa att allt blir bra.
Livet och döden är ett liksom havet och floden är ett
