Dona

Efter en lång dag med en föreläsare som spred budskapet om finansrätt för våra (drar alla över en kant) okunninga finansöron, tog jag min lagboksfyllda väska och begav mig hemmåt.
Stegen var ostadiga då frosten under min sula skapat kristaller av is och den trötta kropp underlättade inte heller situationen utan gav motsattsen. Min dystra min nådde snart skogsbrynet och skogen som sedan leder mig till mitt hem på andra sidan, en skog som förövrigt är vacker men sorligt nog tom på gatlyckor på kvällen (skattepnegarna tar vägen vart?!).

Under min väg mot min lägenhet var tanken i huvudet en enda. Eller i ärlighetens namn två, den ena att jag inte får halka då jag med erfarenhet vet att smärtan efter en halkincident kommer ge långvarig smärta i den nedersta kotan. Den andra tanken var, hur gör man rätt? Hur gör jag, vilka beslut ska jag ta för att jag ska göra rätt? Jag vill påpeka att jag inte gjort något fel angående val av studier, flytt etc. Tänkte allmänt då allt ibland bara blir fel. Vad gjorde jag då för att dessa fel fick chansen att uppstå och bli ett faktum?
Eller var det jag som gjorde något?

Med ett dunk sätter jag ner min väska i hallen och vrider snabbt bort den åtvridna halsduken kring min hals då en värme slår mig när jag kommer in genom dörren. Trots att jag inte hellre än någonting annat bara vill sätta mig så är pedanten i mig starkare och tvingar mig fixa allt med väska, mat, samtal innan uppenbarelsen vila får slå in. Jag slår på TV:n, lutar mig bakåt och skådar denna för mig okända kvinna med knallröd tröja.
Programledaren frågar henne vad hon vill säga till tvtittarna som ett avslut.
Kvinnan vänder sin nacke med en rörelse som är gummiaktig, ler och säger: Det är lättast att göra rätt!

Ja, självklart är det lättast att göra rätt du knallröda gummikvinna. Gör man rätt blir att sedan lättare..
Men hur gör man rätt? Det är antar jag inget man bestämmer sig för en dag att man ska göra, det är något som bara blir. Men kan man förbindar att fel och dess konsekvenser vlir så drastiska? Eller blir det bara antigen rätt eller så blir det bara fel, bara sådär...

Eller helt ärligt, tänker man bara för onödigt mycke?!!

Lördagen var blåsig, kall och dimmig men i mitt hem sprudlade kärlek från alla håll.
Mor gjorde bakelser inför föreläsningen, far ringde till vänner med stolthet om att hans dottern snart skulle tala inför folk och mormor skänkte mig tacksamma blickar från soffan där hon satt varje gång jag gick förbi.
Den enda som fattades denna lördag var morfar, ack vad jag hade varit stolt av att se han sitta där som en kämpe som vunnit över kriget och allt annat jag pratade om som man ska klara av, min älskade morfar..
Den enda som fattades denna lördag var morfar, ack vad han hade varit stolt, min älskade morfar..

Snart stod jag bakom ett litet bord med folk framför mig av olika karaktärer. Par, gamla, kvinnor, vänner, invandrare och familj. Folk som känner mig innantill och ut, folk jag skådat i kvarteret och folk mina ögon aldrig träffat. Men de var där, för att lyssna på det jag skulle berätta, de ville veta. Vilken känsla! Snart började jag prata och orden förde mig, inte jag som förde dem. Och känslorna förde mina läppar så omgivningen berördes på ett magist sätt jag aldrig trott man kunde beröra. Återigen, vilken känsla!

Nu stod jag där, färdig. Främande människor kom fram till mig, tog i min hand och tackade samtidigt som de köpte en bok och bad mig signera. Men jag bara stod där, tacken och kärleken var överväldigande.
Jag hade hört tidigare att en individ ibland kan överväldigas av ord men aldrig trott det var möjligt.
Nu kan jag dock bevittna denna mäktiga kraft.
Sedan gick jag fram till min familj. Min mor i tårfyllda ögon, min mormor som titta djupt in i mig och far som log åt mig faderligt. Min mentor under tiden jag skrev boken sa till min mor viskande ord om hur jag lyckats och familjens vänner tackade och åter tackade mig.
Ni har tackat mig åter och åter. Berättat om er stolthet över mig och bett mig att fortsätta tala för folk.
Men hur ska jag kunna tacka er? Hur ska jag kunna visa hur allt ni gjort för mig är värt guld? Hur ska jag förklara att utan er hade jag inte alltid kunnat klättra upp efter ett slag?

Jag ska fortsätta berätta om er historie om kriget!
Jag ska fortsätta berätta om er, mina föräldrar och er kamp om värdighet!
Jag ska fortsätta berätta om er invandrare och era rättigheter som inte speglas av all lag!

Jag gör det för er! Enbart, enbart för er! Tack ska ni ha

Böcker i högar, seminarium, obetalade fakturor, tomt kylskåp och panikångest som väcker mig om morgonen. Varje sekund, varje dag och varje timme behöver jag. Inte en chans att jag skulle åka iväg nån stanns, inte en chans!

De kontaktade mig från Jönköpings Stadsbibliotek och frågade om jag kunde komma och föreläsa för dem.
Föreläsa om mitt liv och tron om att klara allt, mina föräldrars liv och deras kamp mot kriget och om min bok. Trots många om och men tackade jag JA. Trots att jag vet att detta inte kommer göra min stressiga situtation bättre utan späda på den så kunde jag inte tacka nej..det är min plikt att tala då det jag säger är för mig själv men minst lika mycket för min omgivning. 
Berätta om hundratusentals andra flyktingars liv..och att man klarar sig trots allt utan att finna hinder som inte övervinns..

Det ger en långvarig värmande känsla i hela själen att man ger ungdomar en chans att få tala.
Ger dem av sin tid genom att lyssna och trots deras låga ålder ta råd från deras budskap.

Till er, ni som offrade era liv för mig
Det är till er..

Jag gick fram till den väntande taxin tidigt på morgonen där chaffören stod vid bagagluckan med blicken ner i marken och gav vid min ankommande ett viskande hej. Jag antog med ett förstående att denna man inte är vidare förtjus i sitt ytterst tidiga morgonpass och sa med ett högt tonläge och leende, Godmorgon! Mannen i 50 års åldern tog upp sitt tidigare låga huvud och log tillbaka med ett lika glatt, Välkommnen!

Snart satt jag i framsätet och mannen frågade mig med en mild brytning i rikets språk:
- Ursäkta, vad ska du göra såhär tidigt?
 Jag svarade han med ännu ett leende som utstrålade längtan att snart få se familjen:
- Jag ska till Göteborg och träffa släkten
Mannen log mot mig förstående samtidigt som han gav bilen mer bensin för en allt snabbare rörelse.
Han hostade lite och lät de nyvakna stämbanden ge ett morrande ljud. Allt tydde på att en konvensation snart skulle vara ett faktum denna morgon i taxin.
- Vad läser du för du läser antar jag?
Jag svarade med ett kort skratt och självklarhet:
- Jo, du har rätt, jag läser. Läser juridik på universitetet
Mannen säger med en självsäker men tom och trött röst som inte ger spår av känslor:
- Hej kollega.
Jag vänder snabbt ansiktet mot mannen som lätt håller i ratten och tittar rakt fram på den mörka vägen.
- Ursäkta, sa ni kollega?!
Mannen fortsätter att titta framåt utan att skänka mig en blick och allt tyder på tomhet. Han svarar mig:
- Ja, vi är kollegor. Jag är diplomerad jurist.
Jag vänder bort mitt ansikte och tittar ut genom mitt fönster. Tittar ut i intet, i mörkret och sänker min blick med skam för att jag har det bättre och sorg för att han har det sämre..

I 18 år har han, utan socialbidrag och efter alla försök att använda sin utbildning, kört taxi utan något val.
Men en faktor håller han kvar säger han med tron om hopp trots hopplöshet:
- När man kör taxi träffar man mycket folk varje dag. Så varje dag hoppas jag att nästa person som sätter sig i taxin kanske kan vara min lösning. Nästa person som sätter sig i taxin kanske kan vända sig mot mig och säga, jag ska hjälpa dig. Nästa person som sätter sig i taxin kanske säger att han förstår mig och hjälper mig att finna ett jobb där jag kan få jobba med det jag älskar och leva som jag förtjänar..

När ska stiga av tittar jag på han länge. På en man som berättar historien likt tusentals andra. Jag lovar han att jag ska jobba för hans rätt. Jobba för mina föräldrar rätt. Jobba för alla andra invandrare som är höga utbildningar men ses som bidragstagare, har arbeten som inte är i närheten av en motsvarighet av deras utbildning och varje dag får en käftsmäll av arbetsgivarens smygrasism! Smäll efter smäll utan ordet tack. Mannen ger mig en blick med en hinna av vatten framför de blåa ögon och säger tyst: - Tack

När ska orden "det räcker med diskriminering" vara sanna? När?