Dona

Jag har aldrig varit en stor nyårsfirare eller en tillbakatänkare på år som gått.
År går och tiden tickar förbi utan att jag blickar tillbaka för att återuppleva händelser, företeelser eller annat som jag borde tänka på för att sedan förvara som minnen. Nu ska jag dock för sakens skull resumera det år som inatt kommer gå under benämningen `det gångna året´.

2008 har varit ett år som alltid kommer vara ett år olikt de andra då det första halvåret var helt olikt det andra halvåret. En händelse i mitt liv gjorde att tiden efter somaren blev en helt annan än hur året startade, sättet att leva, tänka och prata ändrades. Återkommer till det senare.
Jag har varti en örebroare i ett och ett halvt år och bott själv i min vita lägenhet.
Min kärlek till juridiken och ständiga längtan efter mer kunskap har gjort att jag även i tuffa dagar inte tänkt tanken att ge upp. Det förargliga med livet i Örebro har mer varit min dyngsrytm som är som tagen från månen med dagar och kvällar med en sömn på 4 timmar. Detta har gjort att när jag hört fåglarna kvittra utanför fönstret kl 5 på morgonen, då insett att jag måste sova och därmed mitt nu hat till fågelkvitter.
Mitt liv i ensamheten har lärt mig så enormt mycket och vill observera att ordet "enormt" inte är en tillräcklig benämning.
Jag har lärt mig hur man ska leva själv, sätta upp krav på sig själv som måste uppfyllas och ha självdiciplin.
Mitt tankesätt har mognat på ett helt annat sätt och jag bemöter människor med en annan kunskap och synsätt än förr. Jag har skapat mig en form av identitet jag känner är rätt, men fortfarande under utveckling.

2008 innebar att jag fick gå ut och tala till folk då jag föreläste om min bok, om kampen att man kan och om att viljan och tron är våra pelare och riktlinjer. Främmande människor tog i min hand och gav mig orden tack och jag kände att hade nått fram till dem.
Jag började även blogga och den blev älskad av vissa och kritiserad av andra.
Samtidigt började jag mer förstå hur viktiga rötterna är och satte min fot in i de kurdiska kretsarna, kretsar med människor som för mig var helt främmande. Självfallet bortsett från folket på min mors sida. Jag försöker lära mig av dem för att lära mig om min ena halva.
Under tiden har jag börjat intressera mig av den kinesiska kulturen, eller rättare sagt av den kinesiska maten och testat för första och inte sista gången suschi. Detta väckte suget att i framtiden fortsätta få unika matupplevelser.
Med familjen begav jag mig till Frankrikes Paris som jag trodde skulle vara en flopp, dock ack så fel!
Njöt av veckan där och av att äntligen stryka ett objekt från min önskelista, att se Mona Lisa.
En resa jag definitivt kommer göra om, sanna trycket på I ♥ Paris t-shirts.

Lilla Leon har kommit till världen och morfar har lämnat världen.
Som jag tidigare nämnts, har det senaste halvåret inneburit en livskvalitet olikt någon annan.
Min morfar gick bort och sorgen rubbade mig. Snart fann jag dock glädjen i sorgen då jag, morbröder, kusiner etc och kom varandra närmare än någonsin. Vi blev alla som en människa samtidigt med en morfar som en vakare.

Detta var mitt år
Förhoppningen ligger nu i att 2009 ska bli ett ännu bättre år
Ett år man blickar tillbaka på och ler
För den som inte blickar tillbaka hoppas jag på ett år som man klarar igenom med framgång

Gott Nytt År

Min mor satt bredvid min 5 år gamla kusin och mormor med tårfyllda ögon som gav blickar fyllda av förtvivlan. Snart gav mor mig en blick som sa att jag skulle ta hennes plats bredvid pojken och förklara något för han som hon desperat försökt förklara. Jag tog hennes plats och förstod snart varför mormor vara nära gråt där hon satt och lyssnade på mors översatta verson av det han sa.

Jag frågade han vad det var han pratade om för mormor och sin faster.
Han satt och tittade på sina fötter som han dinglades sträckte för att nå till marken utan att lyckas.
- Hur kom vi hit? Varför bor vi här?
Jag tittade bort på mamma som vände sig om då hon gick mot köket för att slippa höra. Hon tittade på mig och det var min tur att förklara, jag skulle nu förklara för han. Förklara trots att det för mig är overkligt och en fråga jag ständigt frågar mig själv. Men jag ska förklara det jag förklarar för mig själv i tider av frustration.
- Vi var tvungna att lämna våra hus och flytta hit..
-Visst var det krig Dona? Men varför är det krig? Jag tycker de borde lyssna på dem som säger stopp, det är synd om alla småbarnen som gör illa sig!
- Ja, alla är inte snälla. Vissa människor är dumma och vill ha krig..
- Vet du Dona, jag tycker att vi borde tejpat våra hus med jorden, då hade de dumma människorna inte kunnat ta huset!

Han fick mig att tystna och mormors tårar att slutligen rinna.
Att även ett barn av den nya generationen som fötts i Sverige, enbart pratar svenska och bara känner till Sverige ska fråga sig en fråga vi förevigt kommer fråga oss..det svider! Men våra rötter ska alltid leva..
Fast i ett 5 år gammalt barns sinne?

Se vad kriget har gjort med oss..
Se hur kriget har märkt oss
Men min sorg är min styrka!

Sitter nu och ser mina närmsta på avstånd.
Idag samlades vi och ännu är vi samlade..stora som små, alla är vid allas sida.
Jul firas inte i våra hem men vi serverar julbord och öppnar presenter som skänks av tomten.
Dock är julens sanna innebörd inget vi tänker på utan firar för att andra firar. Kanske är egentligen ordet "fira" okorrekt. Men om sanningen ska ska fram, vem firar jul idag med en tanke skänkt till Jesus?

Sitter nu och ser mina närmsta på avstånd.
Ser de jag kan se och även de som bara kan se mig, de som lämnat oss.
Mitt bland oss finns ett leende fotografi av morfar där jag tänt två ljus..
Han är med oss vid varje måltid, skratt och förvirring
Men ack vad det svider när alla ser varandra men ingen ser morfar
Hur mycket jag änn älskar att vara här så kväver min närvaro mig då hans plats är hans! En del av oss! En plats vi behöver utfylld med just han! 
Jag vill se min morfar och få blicken som bara han kan ge tillbaka

God Jul

En dag lik denna för exakt ett år sedan satt jag på golvet i mitt snålt julpyntade vardagsrum och tittade ut i hopp om att se snö falla. Samtidigt veck jag generöst ihop mina högar av kläder och förde dem sakta in i väskan. Jag fyllde ett antal väskor och ställde dem vid dörren och la mitt huvud på kudden för att vakna vid gryningen och bege mig hem till Jönköping. Det var juluppehåll och spänning, ivver och längtan fyllde min kropp.

Idag likt för ett år sedan satt jag på golvet i mitt rikt julpyntade vardagsrum och tittade ut på snön med önskan att den förevigt vore försvunnen. Samtidigt veck jag ihop några plagg och packade in dem för att generöst föra högar av böcker in i väskan.
Jag fyllde någon väska och ställde den vid dörren samtidigt som jag inte kan lägga huvudet på kudden då ångest över mina bristande studietimmar denna vecka kväver mig trots att sömn är behövd då jag vid gryningen beger mig hem till Jönköping. Det är juluppehåll och trötthet, energifattighet och stress fyller min kropp.

Dock är jag stoltare över mig själv än någonsin!
Att jag har klarat mig och bevisat att jag föralltid kommer klara mig.
1.5 år har gått och jag står ännu, stadigt på båda benen!

Sanna hans ord vars läppar säger: Tiden går fort!