Dona

Idag hade den kurdiska föreningen på universitetet en allmän filmvisning där en film vid namn Mem û Zîn visades. Filmen skrevs av Ahmedi Khani (1651-1707) och är en känd folksaga och enorm klassiker inom kurdisk litteratur. En film som även bygger på tydliga influenser från vår tids Romeo & Julia.
Jag som vill lära känna den kurdiska kulturen (Läs: Att ha svävande identitet) så mycket jag kan satte mig självklart på de snålt madrasserade stolarna för att låta mig förflyttas till filmens tid, liv och värld.
Och visst blev det så, jag blev medtagen denna kväll på en lärorik och ljuvlig resa.

Stundvis skrattade jag åt filmens amatörpräglade specialeffekter där ljud och bild inte hängde ihop eller log åt scener man inte klippt bort, som när åsnorna snubblade på deras vandring upp på bergen.
Trots att kvaliten inte på någon punkt liknade Hollywood så var kvantiteten av unik art.
Det kändes som om man satt med en lärd faderlig man under ett tält en sval sommarkväll i mellanöstern och lät hans karaktärfyllda röst berätta..

..och det var där jag mindes så det gjorde ont..
Min morfar som var den faderliga lärda mannen vars alla ord la en stämpel på ens hjärta
Min morfar som var fylld med historier och berättelser som han bar med sig 
Jag böjde ner huvudet under filmens gång och kände hur stolt han är över mig som nu fått del av det kurdiska arvet. Men länge höll jag mitt huvud nere i ovetandet om hur jag ska leva utan min älskade morfar..