Dona

När jag precis satte ner min fot på terminalen vid min ankomst förflyttades mitt sinne till centala Japan mitt under lunchtid. Sinnet tog mig på en snabbfärd bland skrikande människor, gråtande barn och män som skrattade högfärdigt. Jag gick med min tunga väska fylld med lagboken på min axel och med blicken ihopp om att finna min kusin som skulle ge mig trygghetsfrasen i form av ett "Välkommen". Jag gick där och kan svära på att jag kände mig någon helt annan plats, planet och värld. Det var folk överallt och jag försvann återigen till Japan..

Dag två i 08:an är struken och jag är nu inne på dag tre. Var ska jag börja och vad ska jag säga?
Det har varit två dagar fyllda av stirrande, förvåning och främmande beteenden.
Jag kan utan tvekan säga att jag vid min ankomst till Örebro smycka denna blogg med såväl kritiska tankar som rosenröda funderingar om min Stockholmsvisit. Detta självfallet till vissas förtjustning och till andras suckande.

Imorgon besöker vi Skärholmen

På tisdagen beger jag mig iväg till "Nordens Venedig" eller ska jag säga "Europas pärla".
Just nu frågar jag mig själv varför denna komplicerade inledning?!
Jag ber om ursäkt, vi tar om detta..

På tisdagen beger jag mig till vår vackra, enligt de flesta, huvudstad.
Jag kan dock inte dela mångas tycke angånde den staden då mitt senaste besök dig var för 2-3 år sedan.
Men nu när juridiken ger mig andnöd, eller i ärlighetens namn ger jag mig själv andnöd mitt i all stress, så åker jag dit för att dämpa min ångest över mitt snåla besökande av släkten som länge bett om en visit.
Trots att min färd inte överstiger 2 timmarsslaget så är jag lite nervös och det säger jag i lagom skam..
Varför vet jag inte jag känner denna nervositet eller spänning
Kanske är det för att min längtan är olidlig

Snart rullar jag iväg
(rullar tåg?)

Idag frågade mig min bror (som jag får gratulera på födelsedagen idag!) en fråga.
 En fråga som förde mig bort likt ingen annan fråga tidigare gjort.
- Dona, vad skulle du skriva om du fick skriva ett brev till världen och sända det till makthavarna?
- Oh, det finns så mycke jag skulle vilja skriva. Jag skulle tala om..om...

Där tog det stop för mig. Vad ska jag säga till världen och de stora ledarna.
Var ska jag börja..
Ska jag inleda mitt brev med att tala om himelns gasfyllda luft eller om haven och sjöars snara uttorkning?
Ska jag börja med undran över alla tusentals massgravar som ännu inte grävts upp eller om barns svältande kroppar? Eller borde jag tala om länders glädjande kapital och nordens demokratiska styrelser?

Vad skulle du skriva i ditt brev till världen?

Jag vill skrika min kritik, bli hörd och få medhåll men alla är tysta trots att dem där har överskridit gränserna.
Dem där är de med strama ansiktsuttryck och knapplika ögon som tittar rakt in i oss utan att blink om så en enda gång. De pratar så ingen dödlig förstår och hamrar in i våra huvuden sina väl utformade tal.
De ger order att fängsla med motivet att det egna folkets röst måste höras och de ger order att mörda med motivet att det egna folket måste räddas.
Det är politikerna men inte våra politiker utan de som härskar över fjärran länder!
Men om sanningen ska fram är de politikerna en identisk avbild av våra politiker i demokratiska Sverige.
Vi blundar för denna sanning men väljer vi att se kommer vi att se dem!

Vi vill inte se att vi har en minister som skänker tankar åt sina aktier än på Sverige.
Inte heller vill vi se att vår minister ljuger än söker sanningen eller se en annan minister som tvingar till arbete än att istället erbjuder arbete. Vi vill inte se, men väljer vi att göra det kommer det enda sanna att skina tydligt!

Och för att citera en svensk medborgare:
"Regerigen har våldtagit oss"

Gott folk, ni får ursäkta dennes ordval men jag kan inte annat än hålla med
Vi kommer bli våldtagna upprepat antal gånger

Jag vill skriva för att jag vet att jag måste skriva.
Något vill komma fram och lämna spår av ord men det kommer inte fram.
Obehaglig känsla att vara fylld men ändå så tom

Idag känns det så..
Fylld men ändå tom

Igår var det sista dagen på termin 3 på juristprogrammet.
Detta innebar att ekonomirätten var färdigläst och den omtalade mingelkvällen skulle äga rum som avslutande evenemang. En migelkväll tidigare kullar berättat för oss om och igår kväll var det vår tur att vara huvudgästerna. Mingelkvällen hölls av en av sveriges största advokatbyråer, de höll för allt från lokal till exklusiva viner och mat i form av renkött, patéer och spett av finaste svamperna.
Den sponsrande advokatbyråns ägare höll ett tal medan vi fint uppklädda studenter lyssnade och skrattade åt de få skämt som denna välförmögna mannen drog..

Jag kom på mig sittandes där framför det fint dukade bordet med silverbestick.
Jag satt där och lyssnade på advokaten hur han lovade oss ett fint jobb i framtiden om vi valde att jobba hos honom och självfallet nickade jag troget till hans ord.
Han drog skämt som jag skrattade åt precis som han förväntade sig, dock utan att jag förstod det skämtsamma. När han berättade att könsfördelningen var jämn på denna byrå applåderade jag trots att denna krets är mansdominerande.
När jag snart satt och fint skar upp kalvfilen la jag ifrån mig besticken då en kvävande känsla slog mig.
Hur ser det ut för icke svenskar på byrån? Finns dem eller existerar dem i en form av 1 procent?
Snart tog jag tag i besticken och tog en stor tugga i andan av stolthelt..
Jag sitter här och snart ska jag söka mig in arbetslivet där männen har makten, kvinnorna försöker och invandrarna inte når fram. Men jag ska klara det och är beredd på alla hugg!

Jag ser fram emot allt som väntar mig
Viljan är nyckeln!

Idag hade jag ett möte som skulle handla om mina studier.
Snart vände ämnet och min motpart frågade om min religion och vid ett svar från min sida kom frågan om varför jag inte bar schal. När jag snabbt svarade med att man då inte kommer bemötas som en människa av sin omgivning så log min motpart och tyckte att denna huvudbonad kommer förstöra mitt sociala liv och därav är dess obärande ett klokt beslut.
Jag tittade djupt i min motparts ögon, log och lovade till dennas förvåning att jag kommer bli advokat, ta på mig sedan schal och visa att detta stycke tyg inte kommer påverka mitt kunnande. Personen framför mig höjde på ögonbrynen, kastade en snabb falsk titt på sitt armbandsur och avslutade vårat möte.

Jag får vartannan dag frågan om min religion och mitt ursprung samtidigt som de slutar meningen med att jag inte har bryning till skillnad från alla (observera "alla") andra. Ännu oftare böjer de sig fram och med viskande ord som om deras snart uttalade uttalande vore farligt, undrar hur en invandratjej som jag får bo själv långt från vakande ögon.
Det glädjer mig att folk frågar och speciellt när de gör det med avsky och ett tonläge som visar på nedlåtande.
Mina närmaste avråder mig från att svara när samtal likt dessa uppstår.
Dock ser jag det som min plikt att svara och förklara att religionen inte är en börda, schalen är inte en förtryckare och den svarhåriga tjejen är inte inlåst i sin fars källare.

Det sägs att fågeln som visslar högst blir skjuten först
Alltså den som höjer sin röst blir den som motståndaren fäller
Men jag anser att trots att jag kanske först kommer bli skjuten så har jag förhoppningsvis lyckats förebygga att då den nya generationen växer upp får lever i ett mer kunnande samhälle där frågorna inte byggts av avsky utan av intresse

Jag tar emot alla frågor
Svarar oavsett vad motparten vill höra
Glädjen finns i deras hat

Läs och sanna dess ord
Din tro är din väg och kommer leda dig oavsett
Tro på dig själv, din förmåga, din styrka och på dig som du är!

Snart sätter jag mig bakom ratten för att likt så många gånger nu, bege mig tillbaka till Örebro..
Självfallet återvänder jag till mitt hem Jönköping men i sanningens namn är denna uppenbarelse utan räckhåll
Tyvärr!