Dona

Klyschan att livet är för kort är något vi nickar med när någon uttalar men går vidare utan att bli berörda på djupet. Vi säger själva att livet är för kort men vi säger det bara utan att känna ordens tyngd.
Men säg det och tro på det, säg det och låt den skapa en kvävande känsla i er hals och framkalla besk ångest. 
Först då kanske ni ställer er upp och tar vara på livet på riktigt!

Jag har bevittnat mångas bortgång och fått sörja många gånger. Jag har fällt sörjande tårar för att jag saknat, för att livet är orättvist och för att de inte tog vara på livet, som är så kort.
Ni kanske nu skakar på huvudet och mummar något om att jag överdriver och predikar som om domedagen var kommen. Dock är så inte fallet, men om det gör skillnad så är jag med.
Sista dagen är kommen, lev efter det.

Sen förskolan och fram till idag har skolan varit min atmosfär. 13 år har jag tillägnat skolan utan ett stopp.
Hur lever jag då fullt ut mitt liv? Jag som talar så om att man ska leva..
Svaret är inte enkelt men ändå självklart, jag gör det jag älskar. Jag uppfyller min dröm.
Fast jag vill resa, vill ut i världen, vill vara med mina närmaste så vill jag leva mitt korta liv med det som för mig är livet. Jag ger bort mycke men får det jag vill få. Så är det, man får ge för att få.

Starkaste önskar är att när jag en dag ser tillbaka på mitt liv så kommer jag säga: Jag är glad att jag gjorde.


Kommer du se tillbaka på ditt liv och säga:
"Jag önskar att jag hade" eller "Jag är glad att jag gjorde"?

Jag har trots min unga ålder lärt mig att vara stark då mina öron fått höra berättelser ingen önskat höra.
Tvärtemot ungdomar som lever i den svenska bubblan av frisk luft så når konstant stanken mig från misärer utanför då min bubbla inte är sluten. Förödande öden, toryr och sorg kan jag beskriva och de lever i mig.
Ni ser mina vänner, livet är inte det ni lever utan det som finns utanför er kännedom.
Jag är glad att jag vet, även om kännedomen kväver.

All denna vetenskapen jag bär om det som för många är oexicterande har skapat mig till den människa jag är.
Stark, modig och orubbar! Känslor jag har kan uppfattas som kalla men glädjen jag visar balanserar.
Ibland känner jag att fallet är nära och pressen inte kan hanteras men jag lyckas hänga kvar och ställer mig snart upp. Jag biter ihop vid svårigheter och går vidare..alltid vidare..

Men människan är av kött och blod, dödlig och begränsad.
Hur långt kan jag gå med mig själv? Hur långt kan jag klara utan att slås av att sinnet säger till?
Jag lyssnar och lovar att hjälpa samtidigt som jag ser och lovar att agera.
Orättvisor blir fler, sorger ökar och mina lovord blir för många..

Men jag måste veta mer
För att hjälpa mer
Trots att jag sedan bli allt tyngre inombords

Jag är lite av en blandras om man kan använda den benämningen i sammanhang utanför djurriket?!
Min mor är kurd och min far är irakier. Det räcker med att man säger så för egenligen är det mer kompliserat då jag är född i Iran pga av kriget och sedan uppväxt i norrland. Men det är inte väsentligt.

Idag fick vi på univeritetet besök av en doktorant med kurdiskt påbrå från Linköping Univeristet som föreläste för alla intresserade, kurder som icke kurder.
Föreläsningen gick under rubriken " att sväva mellan kurdisk och svensk identitet".
Det första föreläsaren sa var en fråga vi skulle ställa oss själva och sedan svara på inom oss.
Den löd: Vem är jag?
Under hela föreläsningens gång var jag som låst i mig själv. Frågan kunde inte släppa mig utan plågade på ett kvävande sätt. Jag försökte, jag tänkte och jag stirrade. Försökte svara på frågan för mig själv men det gick absolut inte. Aldrig kännt en svårighet likt denna att svara på en fråga som jag känner borde vara självklar egentligen. Visst, jag är Dona, jag är student, jag är en god lyssnare..men detta är av ett yttre lager.
Vem är jag inombords, långt inne? Jag vet inte. Jag vet inte!

Jag lever ett liv med stress, studier och tankar som enbart tillägnas mina nära och kära.
Känns som om vardagen äter upp ens tid som borde ges till en själv.
Ofta tänker jag på vem jag är men vardagen har sköljt med mig i sin våg och annat har kommit framför att svara på den frågan. Men idag fick jag frågan konkret riktad mot mig och ett svar skulle fram. Men jag var låst som i en dubbelknutt.

Är man det mamman är eller det pappan är? Eller är man helt enkelt svensk eller kanske är man trots medborgarskapet invandrare? Svarar man att man är invandrare och säger det till sin omgivning, ja då är man förknippad me alla andra invandrare eller till de ex. som förtycker eller begår brott. Då kommer fördomarna som rubbar ens identitet och man bemöts som den man egentligen inte är. Man skapar sig en identitet men när man går ut sprängs den av omgivningen och man går hem återigen med ovetenskapen om vem man är.

Vem är du?

Alla känslor går inte att sätta ord på. De är känslor och de förblir känslor.
Det går inte alltid att beskriva det man känner utan man bara känner det.
Inte änns en själv förstår den känslan.
Man vill identifiera känslan man har, sätta ord på den och namnge den men den är som den låter, en känsla.
Då vänder man sig till sin omgivning ihop om att de ska kunna hjälpa en att förstå denna känsla.
Man beskriver för omgivningen på alla sätt, försöker uttrycka sig och kämpar med orden men de är för få för att kunna beskriva det man känner. Man vet innerst inne att man inte kommer hitta något ord då man kvällar i enda försökt hitta ett ord, fast man försöker ändå.
Men hur ska omgivningen förstå ens känsla när man själv inte kan ha ett grepp om den.

Jag söker en anonym medmänniska.
Någon som kan hjälpa mig att förstå min känsla.
Inte bara nicka och le med orden "jag vet vad du känner, jag känner likadant" utan kan
säga "du känner så för att...". Hoppet finns i den anonyma som är den enda jag inte försökt få att förstå.
Någon anonym kanske kan då de oanonyma inte kunnat.


Vill bara få känna ett lugn..