Dona

Jag har trots min unga ålder lärt mig att vara stark då mina öron fått höra berättelser ingen önskat höra.
Tvärtemot ungdomar som lever i den svenska bubblan av frisk luft så når konstant stanken mig från misärer utanför då min bubbla inte är sluten. Förödande öden, toryr och sorg kan jag beskriva och de lever i mig.
Ni ser mina vänner, livet är inte det ni lever utan det som finns utanför er kännedom.
Jag är glad att jag vet, även om kännedomen kväver.

All denna vetenskapen jag bär om det som för många är oexicterande har skapat mig till den människa jag är.
Stark, modig och orubbar! Känslor jag har kan uppfattas som kalla men glädjen jag visar balanserar.
Ibland känner jag att fallet är nära och pressen inte kan hanteras men jag lyckas hänga kvar och ställer mig snart upp. Jag biter ihop vid svårigheter och går vidare..alltid vidare..

Men människan är av kött och blod, dödlig och begränsad.
Hur långt kan jag gå med mig själv? Hur långt kan jag klara utan att slås av att sinnet säger till?
Jag lyssnar och lovar att hjälpa samtidigt som jag ser och lovar att agera.
Orättvisor blir fler, sorger ökar och mina lovord blir för många..

Men jag måste veta mer
För att hjälpa mer
Trots att jag sedan bli allt tyngre inombords