Dona

Människan är en unik varelse vid närmare djupare tanke.
Vi är uppbyggda av olika faktorer som känslor, sinnen, svagheter och styrkor. Vi har tillit till andra, till oss själva eller är fyllda av hat respektive kärlek. Egentligen finns allt detta i oss, dock i olika mängder. 
Vissas självtillit är större än en annans samtidigt som någon har mer drivkraft än de andra.
Men alla dessa byggstenar finns staplade på varandra inom oss, ökar med åren och bygger oss till den vi är. Stenarna är inte alltid stadiga, ibland faller de, vi tappar oss själva och är vilsna, men vi plockar upp dem omedvetet och snart är vi oss själva igen. Så gör vi..hela livet..

Vi skapar oss byggstenar genom samlade intryck, erfarenheter och nyfikenhet.
Byggstenen tillit får vi genom erfarenhet från situationer då tilliten suttit på spel, byggstenen kärlek genom intyck från omgivningen etc. Indirekt gör omgivningen oss också till de vi sedan blir.

Dock har vi ett beteende som egentligen är omänskligt trots att många människor auktoriserar det.
Kanske är det ett beteende alla människor har? En normal del av mänskligheten? Jag vet inte.
Det handlar om höjning av oss själva.
Människan attackerar andra för att höja sig själv, Istället för att attackera sig själv för att höja sig själv!

Min filosofi jag hela livet praktiserat är att vi ska attackera oss själva, utmana oss själva, provocera oss själva och tänja på våra gränser till max. När vi klarat den attacken kan vi stolt känna att vi övervunnit oss själva med vetenskapen att inget kan sätta stopp för oss längre.
Men attackerar vi andra är vinsten inte densamma. Vi trycker ner någon annan, sårar någon annan och stoppar någon annans hopp enbart för att känna oss starkare när vi når toppen medan den andre ligger långt ner sårad och skadad. Vinsten är att vi förstört någon annan, inte att vi stärkt oss själva.

Tänk efter nästa gång du attackerar andra och sedan tror att du är "starkt".
Attackera dig sjäv, först då kommer du veta om det är styrka du har eller inte.