Dona

Jag gick fram till den väntande taxin tidigt på morgonen där chaffören stod vid bagagluckan med blicken ner i marken och gav vid min ankommande ett viskande hej. Jag antog med ett förstående att denna man inte är vidare förtjus i sitt ytterst tidiga morgonpass och sa med ett högt tonläge och leende, Godmorgon! Mannen i 50 års åldern tog upp sitt tidigare låga huvud och log tillbaka med ett lika glatt, Välkommnen!

Snart satt jag i framsätet och mannen frågade mig med en mild brytning i rikets språk:
- Ursäkta, vad ska du göra såhär tidigt?
 Jag svarade han med ännu ett leende som utstrålade längtan att snart få se familjen:
- Jag ska till Göteborg och träffa släkten
Mannen log mot mig förstående samtidigt som han gav bilen mer bensin för en allt snabbare rörelse.
Han hostade lite och lät de nyvakna stämbanden ge ett morrande ljud. Allt tydde på att en konvensation snart skulle vara ett faktum denna morgon i taxin.
- Vad läser du för du läser antar jag?
Jag svarade med ett kort skratt och självklarhet:
- Jo, du har rätt, jag läser. Läser juridik på universitetet
Mannen säger med en självsäker men tom och trött röst som inte ger spår av känslor:
- Hej kollega.
Jag vänder snabbt ansiktet mot mannen som lätt håller i ratten och tittar rakt fram på den mörka vägen.
- Ursäkta, sa ni kollega?!
Mannen fortsätter att titta framåt utan att skänka mig en blick och allt tyder på tomhet. Han svarar mig:
- Ja, vi är kollegor. Jag är diplomerad jurist.
Jag vänder bort mitt ansikte och tittar ut genom mitt fönster. Tittar ut i intet, i mörkret och sänker min blick med skam för att jag har det bättre och sorg för att han har det sämre..

I 18 år har han, utan socialbidrag och efter alla försök att använda sin utbildning, kört taxi utan något val.
Men en faktor håller han kvar säger han med tron om hopp trots hopplöshet:
- När man kör taxi träffar man mycket folk varje dag. Så varje dag hoppas jag att nästa person som sätter sig i taxin kanske kan vara min lösning. Nästa person som sätter sig i taxin kanske kan vända sig mot mig och säga, jag ska hjälpa dig. Nästa person som sätter sig i taxin kanske säger att han förstår mig och hjälper mig att finna ett jobb där jag kan få jobba med det jag älskar och leva som jag förtjänar..

När ska stiga av tittar jag på han länge. På en man som berättar historien likt tusentals andra. Jag lovar han att jag ska jobba för hans rätt. Jobba för mina föräldrar rätt. Jobba för alla andra invandrare som är höga utbildningar men ses som bidragstagare, har arbeten som inte är i närheten av en motsvarighet av deras utbildning och varje dag får en käftsmäll av arbetsgivarens smygrasism! Smäll efter smäll utan ordet tack. Mannen ger mig en blick med en hinna av vatten framför de blåa ögon och säger tyst: - Tack

När ska orden "det räcker med diskriminering" vara sanna? När?