Dona

Jag hade som barn olika tankar på vad jag ville bli som vuxen. Det var en periodgrej..beroende på vilken period i mitt liv jag befann mig i så fann jag mig, i min tro, ett passande framtida yrke.
Bibliotekarie var något jag kände var det rätt en längre tid när jag var ca 6 år (men otroligt bestämd 6 åring). Men det tröttnade jag på efter att ha tvingat min bror att låna böcker av mig (böcker som förövrigt var hans) och sen lämna dem medan jag stod i "disken". Om och om fick han komma med de 13 böckerna vi hade för att låna dem och sen lämna dem..och där stod jag glad och välkommnade han bakom min "disk".
Men efter ett X antal månader med denna jobbrutin tappade jag lusten att bli bibliotekarie..

Men det jag har starkast minnet av var när jag som barn ofta satt och tittade på amerikanska filmer där en vacker kvinna i kostym gick runt i rättssalen med höga klackskor som slog med varje steg hon tog mot marmorgolvet och gav ett mäktigt ekande ljud. Så ville jag också låta när jag gick runt. Snart visste jag att vill jag ha sådana klackskor så ska jag vara i en sal som hon var i och jag band ihop hennes yrke med skorna. Advokat blev mitt mål!

Med tiden när jag växte ifrån det yttliga och kom upp i åldern höll jag ändå fortfarande starkt vid drömmen om att bli advokat. Nu var det inte ljudet av klackskorna som lockade utan tanken att få jobba och ägna sitt liv åt det som nu man märkte att man älskade, lagar och kampen för att andra ska få sin röst hörd! När jag med åren upptäckte att dikskriminering, våld och andra skamlösa beteenden exicterar visste jag att detta var rätt för mig.

Jag fick som svar då jag sa att advokat var mitt mål en klapp på axel och orden om att jag kanske borde tänka om. Men jag hade ett mål. Bara ett mål och tänkte inte på vad jag skulle göra om detta ej nåddes. För målet skulle nås!

Här sitter jag nu som juriststudent..tack för stödet ni som trodde men även ni som inte trodde..