Dona

Jag har i mitt liv varit med om otroligt mycket, mer än någon någonsin kan förstå.
Detta har enbart fört med sig fördelar, lärdom och en bredare vy om sanningen som faktist finns utanför vår bubbla. En bubbla som enbart visar en minimal del av världen. Men trots detta har jag inte lyckats med en viktig beståndsdel till att vara tillräckligt bredsynt, jag har inte lyckats att förlåta för att sedan bara glömma. Självfallet tas ett förlåt emot av mig med öppen famn men aldrig blir det en sanning utan snabbt enbart ett ord jag tar till mig bara för att man ska ta till. Dock vid längre eftertanke så förstår man att detta egentligen säger emot sig självt, att förstå är ju att alltid förlåta! Men jag förstår fast kan däremot inte tro på ett förlåtaden?!

Den vise mannen sa:
Att fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt
(Errare humanum est, ignoscere divinum est)

Men gör man fel om man inte tror på förlåtet?
Om man blivit sårad gång på gång och fått sår som efter år ännu inte läkt,
hur ska man då tro på ett förlåt fullt ut?