Dona

Jag har varit bosatt i Örebro sedan sommaren 2007, med hastig räkning tippar jag på att det är över 1,5 år.
Redan efter de första månaderna som örebroare uppmärksammade jag vid varje visit till hemstaden Jönköping att det inte var sig likt i jämförelse av då jag var bosatt där.
Med tiden blev skillnaderna större och idag är sig ingenting likt i staden jag skänkte många år av mitt liv.
Trots att människorna är kvar, byggnaderna stående liksom förr och Vättern med sin glans så känns inget som det förr kändes och känslan är ett faktum då tid förändrar allt i sin väg.

Men hur skulle det kännas om staden jag lämnade idag hade bytt befolkning, hade förfallna byggnader och torkat vatten. Hur skulle det kännas om luften blivit tjock, marken sprukit och vägar försvunnit.
Om jag skulle gå tillbaka till det som då var ditt hem men idag är fallen grus, till mina anhöriga jag aldrig sa farväl till som nu lämnat jorden och till parken som försvunnit.
Hur skulle det kännas?

Jag har lämnat min stad i enbart 1,5 år och känner smärtsam skillnad som visar på att inget är som förrMen hur kommer min mor känna som med tvång lämnade sitt land för 27 år sedan känna nu när hon ska tillbaka.
Hon som lämnade landet men alltid hoppades på att gå tillbaka till det hon lämnat
Hur kommer hon känna när sanningen söljer äver henne, ståendes där utanför muren till sitt älskade hem
En mur som omringar sten, grus och begravt all lycka

Älskade mor du besöker snart åter ditt land och där är det inte som förr
Men vi har alltid gjort vår sorg till vår styrka
Du är styrka!