Dona

Återigen steg jag på bussen (läs Min bok-Nytt tryck) jag svorit aldrig besöka igen och återigen kändes resan till stan evigt lång. Jag gör mitt bäste för att kunna stiga på då alla påstigande står vid ingången istället för att gå längre in i bussen. Just när jag förbannar deras sinnen hör jag chauffören skrika med en hes och utmattad röst i mikrofonen att folk ska gå länge in i bussen så påstigande ska kunna komma in. Jag vänder mitt huvud snabbt mot chauffören som skrämde mig med sitt skrik. Där sitter han med händerna för ansiktet och suckar djup. Han har fått skrika ett stort antal gång idag. Jag skäms till rodnad för mina medpassagerare och fortsätter min vandring in i bussens trånga gång.

Jag finner en plats framför en äldre kvinna i vacker röd sammetsklänning och fint bomullsvitt upprullat hår.
Hon ler mot mig moderligt och jag ler tillbaka som ett tack för hennes artighet.
Kvinnan sträcker fram sin överkropp mot mig och säger:
-Välkommen till China min vän!
Jag ryggar tillbaka i ren reflex men tvingar fram ett:
-Ursäkta, hursas?
Kvinnan säger med en lärd röst:
-Ja, nästan såhär är det i den kinesiska tunnelbanan. Men du ser, där står konduktören på perrongen och trycker in folk så de får plats och sedan snabbt stänger dörrarna. Snart kanske de får hämta en konduktör som står i de svenska busshållsplatsarna och trycker in folket i bussarna.
Som en respons på det hon sagt svarar jag på skoj:
- Ja, det hade varit något. Vi får hoppas på att det är en snygg konduktör som trycker in en i bussen.
Kanske man får sig ett ragg. Hade inte varit dåligt, eller vad säger du!
Kvinnan tittar på mig förskräkt som om hon nyss sett ett spöke. Hon skänker mig en förnedrande blick och vänder ansiktet mot fönstret och allt tyder på att vårat samtal är över.

Min förmåga att slänga ut skämt är till nackdel för mig har jag med tiden insett.
Tror att mina grova skämt är svårförstådda för det svenska örat. Men ack om de bara visste hur mild jag är.
Ännu har jag inte visat de allra grövsta..de arabiska skämten..