Dona

Natten har en tendens att få den sömnlösa att tänka. Det är tystnaden och familjens lugna andetag då de sover djupt som ger ett lugn och tillåtelsen att tänka. Men andra sömnlösa har inget val, tankarna attackerar dem och tvingar dem att tänka och minnas..

Nattens timmar känns långa och tunga. Varje gång jag blundar för att somna knackar de på min axel, drar upp mig och tvingar mig att minnas. Ibland vill jag bara skrika "jag minns, jag minns, låt mig vara nu!" trots att jag lurar mig själv då jag förträngt det mesta. Och så väcker de mig återigen natten därpå för att tvinga mig minnas..

Nattens tystnad har nu börjat och ännu är det långt innan den låter mig vara