Dona

Min första någorlunda "glädje" denna helg var då jag på tåget hem till Jönköping satt bredvid killen jag på stationen såg bakifrån och tyckte hade utstickande och häftig stil. (ja, ibland och sällan kan jag vara en aning ytlig men då lagom av den dosen). Han slängde upp väskan på hyllan över mitt huvud och satte sig med ett dunns som skakade alla närliggande sittstolar. Idol Daniel, eller som han egentligen heter Daniel Karlsson var mitt sällskap denna resa.
Tro nu icke att jag är något idolfan som kan rabbla upp diverse deltagare och vinnare. Vi tackar google som hjälpte mig att hitta hans namn. Jag kände enbart igen denna människas utseendet då han var den enda av Idol deltagarna som kom från Jönköping. Tro nu inte heller att jag vet var de andra deltagarna kom ifrån. Äh det börjar bli jobbigt med bortförklaringar. JA! Jag såg idol och ja, jag tycker han är grym!

Det har regnat, deppats, gnällts och allt med en bubbla runt sig av ångest.
Att se morfar har varit en otrolig lättnad och otrolig glädje. Dock har varje gång glädjen fått ta över, sorgen kommit och dragit ner en. Trots att man velat övertyga sig själv om att allt ä bra har sanningen tryckt en ner.
Morfar är sjukt och trött. Bara att acceptera. Eller i ärlighetens namn är det inte bara, man måste acceptera!

Allt har varit molnigt och allmänt segt. Sådär som när skinjackan som är på den lättklädda överdelen bli fuktig av regnet och klibbar fast på huden.

Utsikten från mitt fönster som ofta visar solnedgången över vättern, gör inte min dystra känsla bättre då himmeln är tjock och vättern grått och tyst