Imorse var det första dagen på universitetet efter sommeruppehållet.
När jag vaknat efter ringklockan, ätit snabbt, tagit på mig kläderna jag lagt fram och stod för att sätta på spacklet kom jag att tänka på en grej som fick mig att le och tänka tillbaka.
Tänkte på hur första dagen på skolan i hela mitt liv har känts likadan!
Varje första-dag-på-skolan-morgon sen jag hade två långa flätor och en rosa ponnyväska kändes precis som nu när jag är 21 år och går på universitet. Första dagen eller rättare sagt den första morgonen på första skoldagen är bärare av samma spänning, samma känsla och varje steg följs som man planerat den dagen innan. För ni ser första morgonen på första skoldagen är planerad från smink till kläder. Är det inte underligt att en sån morgon kan vara så enormt speciell?

Men idag hade jag inte den minsta minsta motivationen till att entra!
Ville inte gå in i föreläsningssalen eller lyssna på det som sades.
Hemskt som det låter, men handen på hjärtat, jag vill vara ledig mycket mycket mer!
Men livet är att vara igång
Jag är igång

Denna låt passar just nu på ett nästan kusligt bra sätt
Varje ord är som tagen ur min mun

Glömmer aldrig mina vänner, samtidigt som jag vet vem som är vänner och vem som var vänner.
Ni ser, vänner man haft har man inte alltid kvar. Din bästa vän från då kan idag vara historia till förtvivland men även till glädje. Jag har nu insett av min långa sommarvisit i hemstaden Jönköping att det inte är en förtvivlan att de från då inte är som de var då utan några helt andra. Inte heller är det en förtvivlan att de från då inte finns där som de fanns då.
Kanske har jag förändrats? Kanske har de förändrats?
Men inte är det ett fel att förändras så länge man går frammåt..
Men går inte alla frammåt då vissa stannar där de var, då blir avtåndet för långt tills det bryts. Och visst får den brytas..avståndet är ju för långt i utvecklingen. Varför hålla fast om varken synen, tankar eller talet stämmer för en funktionell kommunikation och kontakt. Bryts det bäst det vill!

Men vi har en tendens till att hålla oss fast i ett hårt grepp och skakar undan varje försäkran på att denna vänskap i sanningens namn inte existerar. Vi vill inte stå ensamma i tron om att lämnar vi vännen förblir vi ensamma istället för att tänka att denna vän är en vän från då som är en helt annan idag.

En vän ska kunna ge och få
Ge dig kärlek och kunskap samtidigt som den ska få detsamma tillbaka
Men komihåg..håll inte fast vid vännen från då just för att ni var vänner då, din vän kan vara en annan idag!
Våga se

Jag har alltid haft en inre rädsla jag aldrig vågat öppna i berättande ord för någon.
Men nu orkar jag inte längre hålla den inom mig trots att jag vill vara tyst, nu när min lycka är så stor ökar den rädslan och blir en massa jag inte kan bära på själv. Jag vet att ni kanske kommer förstå mig men ni kommer aldrig förstå hur enorm den rädslan är. Hur den kan hålla mig vaken nätter i ända, hur den kan få mig att ibland av min rädsla gör att jag inte vågar svälja eller hur den får mig fälla tårar och tårar i sin skräck..
Jag är så rädd för att jag är innerligt lycklig!
Det är skärmande att vara så lycklig! Då undrar ni säkert varför det är skrämmande att vara lycklig?
Jo, för att de bara låter en vara såhär lycklig när de tänker ta något ifrån en!

En lycka ska vara något du vill visa och berätta. Men jag vågar inte änns känna den eller låta den skina.
Jag är så rädd nu att jag berättat att jag är glad. Jag vet att den kommer försvinna nu. Jag vet..
När jag är lycklig är jag så rädd för att den lyckan ska tas ifrån mig!

Vill radera detta inlägg! Jag vill radera det så ni inte läser. Jag förstör min glädje nu!
Vågar inte berätta
Måste radera!!!